-

Efter en hemsk dag i skolan med projektarbete tillsammans med treorna som det första de sa på vårat möte var -"Varför måste vi jobba med tvåorna?" och sedan mardröms-idrottslektion med Get-Johan, ringde min bror och sa att Pappa ligger på sjukhus.
Vet ni hur många tankar man hinner tänka när man får höra en sådan sak på telefon, 30 mil bort? Jag började gråta direkt, känslomänniska som jag är. Han hade tydligen känt sig väldigt trött, och att det var något som inte stämde, och åkt in i morse. Han hade högt blodtryck, men de vet ännu inte vad som är fel.Det bästa, eller minst allvarliga, som man hoppas på är att hans njure (han har bara en) krånglar och att han behöver börja göra dialyser, då de renar blodet. Jag håller varenda tumme att det "bara" är det.

Det är vid dessa tillfällen jag hatar att bo i Linköping. Det värsta som finns är att få höra dessa saker på telefon. Att man en helt vanlig dag, går helt ovetandes och plötsligt får reda på att ens morbror har gått bort, att ens farfar är svårt sjuk, att ens farmor ramlat ihop och ligger på sjukhus (som var så sent som i måndags) och nu redan att det den här gången gäller ens egen Pappa.

Och sedan till det värsta, att man inte kan vara där. Jag kan inte fråga honom hur han mår, stötta honom, inte krama honom. Jag befinner mig 30 mil bort och det enda jag kan göra är att vänta...