A fresh start
Det behöver jag nu! Usch, jag känner mig så missnöjd med mitt sätt att leva just nu...Jag känner mig äcklig, lat och bajsig. Jag känner mig precis så som jag gjorde efter att ha sett filmen Requiem for a dream. För er som inte sett den som handlar den om några ungdomar som helt går ner sig i drogtrsäket så att de till sist lever så äckliga liv att man inte kan något annat än att må illa!
Okej, jag har inte hamnat i något drogträsk direkt, men jag känner mig bara så himla sunkig. Riktigt missnöjd med mig själv!
Så det jag behöver är alltså en nystart, ett fräschare liv! Så det jag måste göra är att sluta äta så onyttigt, träna (Ska köpa kort till F&F på fredag!) och sluta sitta så mycket inne framför någon skärm!
Ta vara på livet!
Japp! Nu har jag bestämt mig! På måndag börjar mitt nya liv. Och denna gången tänker jag hålla det till 100 %!
Time to shape up!
Okej, jag har inte hamnat i något drogträsk direkt, men jag känner mig bara så himla sunkig. Riktigt missnöjd med mig själv!
Så det jag behöver är alltså en nystart, ett fräschare liv! Så det jag måste göra är att sluta äta så onyttigt, träna (Ska köpa kort till F&F på fredag!) och sluta sitta så mycket inne framför någon skärm!
Ta vara på livet!
Japp! Nu har jag bestämt mig! På måndag börjar mitt nya liv. Och denna gången tänker jag hålla det till 100 %!
Time to shape up!
Natt grubbel...
Nu är det såhär va, att klockan är 01.00 och jag sitter fortfarande vid min dator. Vad kan det vara ett tecken på??
Sitter och funderar lite... Hur vet man egentligen att man är sig själv? Jag satt nyss och tittade på äldre inlägg på bloggen och vissa är så hemska att jag knappt känner igen mig, skäms nästa för mig själv. Går helt emot mina principer jag har nu. Men vilket är det rätta jag? Är det den jag är nu, eller är det fjårtis-tjejen jag skymtade i en och annan bild? Hur vet man att man har hittat sig själv egentligen?
Egentligen (igen) Vafan sitter jag och snackar för gojja, vad då hitta sig själv? Jag är ju den jag är och den är jag. Hur mycket kan man ändra på sig själv egentligen? Jag menar, säg att man beter sig på ett annat sätt än man brukar, då är man ju ändå sig själv för man blir ju ingen annan, eller? Usch, detta vart rörigt....
Men vi säger såhär, man brukar ju säga om sina kompisar att "det är så skönt för med henne kan jag verkligen vara mig själv" och jag vill tro, att när man är sig själv så tänker man inte. För hjärnan kan ställa till med mycket trams, utan när man följer sina impulser och bara gör, utan att tänka: "Tänk om jag gör bort mig nu" Jag undrar om dom tycker att jag är fånig som lyssnar på den här musiken" m.m. DÅ är man sig själv. När man känner att man står för vad man gillar, även fast andra inte gillar det. Ja, då tycker i alla fall jag att man är sig själv :)
Så mitt visdomsord till er denna kvällen är: Våga!
Sitter och funderar lite... Hur vet man egentligen att man är sig själv? Jag satt nyss och tittade på äldre inlägg på bloggen och vissa är så hemska att jag knappt känner igen mig, skäms nästa för mig själv. Går helt emot mina principer jag har nu. Men vilket är det rätta jag? Är det den jag är nu, eller är det fjårtis-tjejen jag skymtade i en och annan bild? Hur vet man att man har hittat sig själv egentligen?
Egentligen (igen) Vafan sitter jag och snackar för gojja, vad då hitta sig själv? Jag är ju den jag är och den är jag. Hur mycket kan man ändra på sig själv egentligen? Jag menar, säg att man beter sig på ett annat sätt än man brukar, då är man ju ändå sig själv för man blir ju ingen annan, eller? Usch, detta vart rörigt....
Men vi säger såhär, man brukar ju säga om sina kompisar att "det är så skönt för med henne kan jag verkligen vara mig själv" och jag vill tro, att när man är sig själv så tänker man inte. För hjärnan kan ställa till med mycket trams, utan när man följer sina impulser och bara gör, utan att tänka: "Tänk om jag gör bort mig nu" Jag undrar om dom tycker att jag är fånig som lyssnar på den här musiken" m.m. DÅ är man sig själv. När man känner att man står för vad man gillar, även fast andra inte gillar det. Ja, då tycker i alla fall jag att man är sig själv :)
Så mitt visdomsord till er denna kvällen är: Våga!
Kvällsfunderingar
Tråkig kväll. har setat (Hade Jeanette läst detta skulle jag fått skäll, för det heter ju "suttit", men kommer man från Enköping så gör man ^^) I alla fall, har setat mest hela kvällen och läst bloggar, kommenterat på fejjan och tittat på lite tjusiga grejer!
Annars har jag tänkt ganska mycket på detta fenomenet som kallas att "prata med varandra". egentligen är det ju ganska simpelt, öpnna munen och forma den till de ord man har på hjärtat och rikta dem till personen man menar det till. Men någonstans på vägen måste det gå fel, med tanke på hur många som gör raka motsatsen, dvs antingen inte öppna munnen alls, eller riktar den till en annan än det är menat till.
Detta tycker jag är fruktansvärt synd, för jag har lärt mig nu att allt bara blir fel om man gör så. Och om jag ska vara ärlig så är jag jäklans trött på det! Alltifrån vuxna som aldrig säger öppet vad de vill, fastän man vet exakt hur det ligger till ändå, till bröder som går bakom ryggen på en. Jag är trött på det!
Tycker man att någon gjort något fel så ska man säga det direkt till den personen, istället för att gå runt och sura och kanske säga det till andra. Hur rättvist är det mot personen som man tycker gjort fel, som kanske inte ens vet vad de har gjort? Det kanske bara var ett misstag eller missförstånd, men om man inte pratar om det har man ju ingen aning.
Eller om man ska leka martyr och inte säger att man skulle vilja smaka på glassen, eller vill ha hjälp med något, bara för att man "klarar sig" ändå. Detta har jag märkt är ofta förekommande hos främst föräldrar, som bara ska vvara självständiga och "vuxna" hela tiden. Visst, det funkade när man var 12 år och inte fattade någonting ändå och tyckte att allt var kalasbra när man fick mer glass till sig själv. Men när man kommit förbi den åldern (tack gode gud) så är det inte lika kalas längre eftersom man förstår hur det egentligen ligger till. Det blir rent ut sagt jäkligt jobbigt.
Så för min, din och alla andras skull, öpnna munnen och säg det du har på hjärtat!
Annars har jag tänkt ganska mycket på detta fenomenet som kallas att "prata med varandra". egentligen är det ju ganska simpelt, öpnna munen och forma den till de ord man har på hjärtat och rikta dem till personen man menar det till. Men någonstans på vägen måste det gå fel, med tanke på hur många som gör raka motsatsen, dvs antingen inte öppna munnen alls, eller riktar den till en annan än det är menat till.
Detta tycker jag är fruktansvärt synd, för jag har lärt mig nu att allt bara blir fel om man gör så. Och om jag ska vara ärlig så är jag jäklans trött på det! Alltifrån vuxna som aldrig säger öppet vad de vill, fastän man vet exakt hur det ligger till ändå, till bröder som går bakom ryggen på en. Jag är trött på det!
Tycker man att någon gjort något fel så ska man säga det direkt till den personen, istället för att gå runt och sura och kanske säga det till andra. Hur rättvist är det mot personen som man tycker gjort fel, som kanske inte ens vet vad de har gjort? Det kanske bara var ett misstag eller missförstånd, men om man inte pratar om det har man ju ingen aning.
Eller om man ska leka martyr och inte säger att man skulle vilja smaka på glassen, eller vill ha hjälp med något, bara för att man "klarar sig" ändå. Detta har jag märkt är ofta förekommande hos främst föräldrar, som bara ska vvara självständiga och "vuxna" hela tiden. Visst, det funkade när man var 12 år och inte fattade någonting ändå och tyckte att allt var kalasbra när man fick mer glass till sig själv. Men när man kommit förbi den åldern (tack gode gud) så är det inte lika kalas längre eftersom man förstår hur det egentligen ligger till. Det blir rent ut sagt jäkligt jobbigt.
Så för min, din och alla andras skull, öpnna munnen och säg det du har på hjärtat!
