Klantarsel
Det är jag det. En stor, klumpig sak som ständigt failar på dummaste sätt. Så, vad har jag lyckats med den här gången då?
Jo. I måndags började det. På väg ut till bussen med Erika, med väskan på axeln och mobilen vid örat så HALKAR JAG. Mobilen flyger cirkus 2 meter bort, väskan också, och jag garvar så jag nästan kissar på mig. Klart att det aldrig är kul att halka men jag kom ändå rätt lindrigt undan.
Men sen. Sen. Gick det bara utför...
Igår skulle Mirre och jag cykla till Tannerfors och träna. Det börjar med att Mirres cykel blivit stulen (Vad fan är odsen för dä liksom) Hon säger att jag ska vänta då hon ska fråga sin brorsa om hon får låna hans cykel, och där missförstår vi varandra så att när Mirre ringer och är framme vid korsningen där vi ska mötas så har jag inte cyklat iväg än. och då är klockan tjugo i 5 (Träningen började klockan 5) Så jag stressar iväg nerför backen! Då min broms har strulat förut så får jag bara trycka in bromsen lite och sedan trycka ut den igen. Men näääääää för då ska bromsen fastna så jag får cykla med bromsen i. Dä va najs. För att lätta på motståndet så tänkte jag växla ner, men då går växlarna sönder så jag får trampa som en idiot på ettan. Ja, ni kan förstå att jag blev helt slut efter ett tag? Men vi kämpar på, Mirre på sin alldeles för liten cykel och jag på mitt vrak. Men det gick inte det heller då cykeln till slut gav upp och hjulet låste sig. Så vi fick gå.
När vi äntligen nästan är framme vet ni vad som händer då? jo, JAG HALKAR IGEN. Fastän att vi inte ens gick särskillt snabbt så flygger jag upp och ner på arslet och inte hinner jag släppa cykeln så jag kan inte ta emot mig utan får hela cykeln över mig. Vi gapskrattade båda två (Skratt-grät kan man väl säga att jag gjorde eftersom det gjorde fruktansvärt ont i mitt ben) Och kunde inte förstå hur fan vi kunde ha sån otur!
10 minuter försenade kom vi in till träningen och körde på, och mitt ben gjorde bara ondare och ondare...
Det var den dagen. då tänkte jag, nu får det vara nog, nu tänker jag inte halka mer.
MEN
Eftersom jag förmodligen är Sveriges klantigaste människa så var det inte slut där. Imorse när jag gick av bussen på resecentrum så hann jag bara gå några meter innan jag, ja juste, HALKAR. PÅ RESECENTRUM BLAND MASSA FOLK. HELT ENSAM. OCH LANDAR PÅ RÖVA!!!!!!
Just då kände jag bara för att gråta, för det var inte roligt alls. inte så tidigt på morgonen med den smärtan som sprider sig i benet när man reser sig...
Men det värsta var nästan att det gick en gubbe och en kille precis efter mig, och när jag ramlade så stannade de bara och tittade på mig och väntade tills jag rest mig, och bara gick förbi.
När någon ramlar sådär mitt framför en, brukar man inte fråga hur det gick då? Det skulle jag gjort i alla fall...
Jag har alltså halkat 3 gånger på 4 dagar. Det är inte okej.
Jag har därför utsett mig själv till Sveriges klantigaste människa. Så passa er för mig.
Men om två och en halv timme åker jag hem. Då får jag pusta ut.
Jo. I måndags började det. På väg ut till bussen med Erika, med väskan på axeln och mobilen vid örat så HALKAR JAG. Mobilen flyger cirkus 2 meter bort, väskan också, och jag garvar så jag nästan kissar på mig. Klart att det aldrig är kul att halka men jag kom ändå rätt lindrigt undan.
Men sen. Sen. Gick det bara utför...
Igår skulle Mirre och jag cykla till Tannerfors och träna. Det börjar med att Mirres cykel blivit stulen (Vad fan är odsen för dä liksom) Hon säger att jag ska vänta då hon ska fråga sin brorsa om hon får låna hans cykel, och där missförstår vi varandra så att när Mirre ringer och är framme vid korsningen där vi ska mötas så har jag inte cyklat iväg än. och då är klockan tjugo i 5 (Träningen började klockan 5) Så jag stressar iväg nerför backen! Då min broms har strulat förut så får jag bara trycka in bromsen lite och sedan trycka ut den igen. Men näääääää för då ska bromsen fastna så jag får cykla med bromsen i. Dä va najs. För att lätta på motståndet så tänkte jag växla ner, men då går växlarna sönder så jag får trampa som en idiot på ettan. Ja, ni kan förstå att jag blev helt slut efter ett tag? Men vi kämpar på, Mirre på sin alldeles för liten cykel och jag på mitt vrak. Men det gick inte det heller då cykeln till slut gav upp och hjulet låste sig. Så vi fick gå.
När vi äntligen nästan är framme vet ni vad som händer då? jo, JAG HALKAR IGEN. Fastän att vi inte ens gick särskillt snabbt så flygger jag upp och ner på arslet och inte hinner jag släppa cykeln så jag kan inte ta emot mig utan får hela cykeln över mig. Vi gapskrattade båda två (Skratt-grät kan man väl säga att jag gjorde eftersom det gjorde fruktansvärt ont i mitt ben) Och kunde inte förstå hur fan vi kunde ha sån otur!
10 minuter försenade kom vi in till träningen och körde på, och mitt ben gjorde bara ondare och ondare...
Det var den dagen. då tänkte jag, nu får det vara nog, nu tänker jag inte halka mer.
MEN
Eftersom jag förmodligen är Sveriges klantigaste människa så var det inte slut där. Imorse när jag gick av bussen på resecentrum så hann jag bara gå några meter innan jag, ja juste, HALKAR. PÅ RESECENTRUM BLAND MASSA FOLK. HELT ENSAM. OCH LANDAR PÅ RÖVA!!!!!!
Just då kände jag bara för att gråta, för det var inte roligt alls. inte så tidigt på morgonen med den smärtan som sprider sig i benet när man reser sig...
Men det värsta var nästan att det gick en gubbe och en kille precis efter mig, och när jag ramlade så stannade de bara och tittade på mig och väntade tills jag rest mig, och bara gick förbi.
När någon ramlar sådär mitt framför en, brukar man inte fråga hur det gick då? Det skulle jag gjort i alla fall...
Jag har alltså halkat 3 gånger på 4 dagar. Det är inte okej.
Jag har därför utsett mig själv till Sveriges klantigaste människa. Så passa er för mig.
Men om två och en halv timme åker jag hem. Då får jag pusta ut.
Kommentarer
Trackback
