I väntans tider...
Har ni varit i tågväntsalen i Västerås någon gång? Jag har varit där ganska mycket under dessa 3 år och ni som vet hur det ser ut vet att det är som en bred korridor med bänkar längs sidorna.
I alla fall, när man sitter där och väntar på att tåget ska komma (För mig brukar det vara 30 min) så finns det inget bättre än att titta på alla människor som går förbi! Under mina tider i den väntsalen känns det som att jag vid det här laget sett alla sorters människor det finns. Men vet ni vad det roliga är? Att jag inte ens är i närheten!
I torsdags satt jag återigen där på min bänk och väntade, och tittade på alla människor som passerade. Vissa stressade för att de är sena till sitt tåg, vissa trötta efter en lång färd, vissa långsamt gående mitt i ruschen, uttråkade av tanken att vänta ännu mer för att ta sig till sitt mål. Och så min favorit, de förväntansfulla!
De som har den där förväntningen i ögonen som ser sig om för att hitta den som väntar på dem, och glädjen när de hittar den. Det är då kärleken är som roligast att vittna, när man ser de otåliga killarna/tjejerna som ständigt tittar på klockan för inte missa när tåget anländer för att se spricka upp i världens leende när de hittar den de söker. Underbart är det!(Extra roligt är det att försöka gissa sig till hur deras partner ser ut, för att sedan överaskas när de inte alls ser ut som man tänkt sig ^^)
När jag satt där såg jag även en jätteläskig tant, som verkligen var jätteläskig! Hon var kritvit i ansiktet, mörklila läppstift smetat överallt i ansiktet förutom på läpparna ( Viss överdrift) och ett skatbo värre än min mormorstill hår. Hon gav mig verkligen rysningar längs ryggraden när hon haltade fram och stirrade evult på mig när hon passerade. Uffa!
Men rysningarna försvann och ersattes med ett lyckorus som hette duga när jag såg ett gäng gubbar och tanter i tighta byxor och reflexvästar komma joggandes på perrongen! Jag vet inte varför, men det gjorde miug så glad. De bara sprang där, utan att bry sig om att folk tittade för att sedan ställa sig och strectha och varva ner genom att göra ett parminst sagt roliga övningar, fniss! Aah, jag kunde inte låta bli att le.
Nog om det, tåget kom jag gick på och tåget gick. Bror kom och mötte mig och jag var äntligen hemma!
Pratade och pratade i flera timmar med Jocke och mamma och somnade sedan i soffan runt 11!
Slut
I alla fall, när man sitter där och väntar på att tåget ska komma (För mig brukar det vara 30 min) så finns det inget bättre än att titta på alla människor som går förbi! Under mina tider i den väntsalen känns det som att jag vid det här laget sett alla sorters människor det finns. Men vet ni vad det roliga är? Att jag inte ens är i närheten!
I torsdags satt jag återigen där på min bänk och väntade, och tittade på alla människor som passerade. Vissa stressade för att de är sena till sitt tåg, vissa trötta efter en lång färd, vissa långsamt gående mitt i ruschen, uttråkade av tanken att vänta ännu mer för att ta sig till sitt mål. Och så min favorit, de förväntansfulla!
De som har den där förväntningen i ögonen som ser sig om för att hitta den som väntar på dem, och glädjen när de hittar den. Det är då kärleken är som roligast att vittna, när man ser de otåliga killarna/tjejerna som ständigt tittar på klockan för inte missa när tåget anländer för att se spricka upp i världens leende när de hittar den de söker. Underbart är det!(Extra roligt är det att försöka gissa sig till hur deras partner ser ut, för att sedan överaskas när de inte alls ser ut som man tänkt sig ^^)
När jag satt där såg jag även en jätteläskig tant, som verkligen var jätteläskig! Hon var kritvit i ansiktet, mörklila läppstift smetat överallt i ansiktet förutom på läpparna ( Viss överdrift) och ett skatbo värre än min mormorstill hår. Hon gav mig verkligen rysningar längs ryggraden när hon haltade fram och stirrade evult på mig när hon passerade. Uffa!
Men rysningarna försvann och ersattes med ett lyckorus som hette duga när jag såg ett gäng gubbar och tanter i tighta byxor och reflexvästar komma joggandes på perrongen! Jag vet inte varför, men det gjorde miug så glad. De bara sprang där, utan att bry sig om att folk tittade för att sedan ställa sig och strectha och varva ner genom att göra ett parminst sagt roliga övningar, fniss! Aah, jag kunde inte låta bli att le.
Nog om det, tåget kom jag gick på och tåget gick. Bror kom och mötte mig och jag var äntligen hemma!
Pratade och pratade i flera timmar med Jocke och mamma och somnade sedan i soffan runt 11!
Slut
Kommentarer
Trackback
