-

Tråkig kväll. har setat (Hade Jeanette läst detta skulle jag fått skäll, för det heter ju "suttit", men kommer man från Enköping så gör man ^^) I alla fall, har setat mest hela kvällen och läst bloggar, kommenterat på fejjan och tittat på lite tjusiga grejer!

Annars har jag tänkt ganska mycket på detta fenomenet som kallas att "prata med varandra". egentligen är det ju ganska simpelt, öpnna munen och forma den till de ord man har på hjärtat och rikta dem till personen man menar det till. Men någonstans på vägen måste det gå fel, med tanke på hur många som gör raka motsatsen, dvs antingen inte öppna munnen alls, eller riktar den till en annan än det är menat till.
Detta tycker jag är fruktansvärt synd, för jag har lärt mig nu att allt bara blir fel om man gör så. Och om jag ska vara ärlig så är jag jäklans trött på det! Alltifrån vuxna som aldrig säger öppet vad de vill, fastän man vet exakt hur det ligger till ändå, till bröder som går bakom ryggen på en. Jag är trött på det!
Tycker man att någon gjort något fel så ska man säga det direkt till den personen, istället för att gå runt och sura och kanske säga det till andra. Hur rättvist är det  mot personen som man tycker gjort fel, som kanske inte ens vet vad de har gjort? Det kanske bara var ett misstag eller missförstånd, men om man inte pratar om det har man ju ingen aning.
Eller om man ska leka martyr och inte säger att man skulle vilja smaka på glassen, eller vill ha hjälp med något, bara för att man "klarar sig" ändå. Detta har jag märkt är ofta förekommande hos främst föräldrar, som bara ska vvara självständiga och "vuxna" hela tiden. Visst, det funkade när man var 12 år och inte fattade någonting ändå och tyckte att allt var kalasbra när man fick mer glass till sig själv. Men när man kommit förbi den åldern (tack gode gud) så är det inte lika kalas längre eftersom man förstår hur det egentligen ligger till. Det blir rent ut sagt jäkligt jobbigt.


Så för min, din och alla andras skull, öpnna munnen och säg det du har på hjärtat!