-

Åkte ut på en cykeltur, och sen cyklade jag även till Coop för att köpa en ny roller (Alla som såg mina jeans idag förstår varför) Och gissa vem som dök upp där? Jo, allas vår favorit, Permobil-Manuel! ( Se Pervobil*) Yes! Tänkte jag och flyttade blicken till hyllan på höger sida. Men det var för sent. Han frågade om jag ville hjälpa en handikappad man att städa på söndag, men jag tackade vänligt nej och sa att jag skulle åka bort, och gick iväg. Ja, inte så mycket med det, det händer alla flickor i Linköping någon gång i livet (Förmodligen fler). Men nu var det så att han inte tänkte låta mig gå iväg, nää, så han följde efter mig och höll ett behagligt avstånd på kanske en halvmeter. Halelujah! Tänkte jag, vilket sällskap. Eftersom han verkar kunna köra hur jävla snabbt som helst med den där så trängde jag mig in och förbi en folkklunga och sprang bort runt nästa hörne så han tappa bort mig. Jag ville ju inte riskera att få med mig läckerbiten hem. Ni förstår att jag har tråkigt va?

Mer spännande än så har nog inte hänt idag... Däremot så har jag funderat på en sak. Det här jobbiga med att vara sig själv, är det verkligen så jobbigt?
Jag har alltid velat passa in, vara som alla andra och bli omtyckt. Eftersom jag alltid haft en tendens att vara längre än alla andra (Undrar varför?), så har det ju gått sådär, eftersom killarna behandlade mig som en kille istället, eftersom jag var så stor och stark, jäh. Och ta mig inte fel, det hade sina fördelar. Bla. Så blev jag inte retad av killarna som resten av tjejerna blev, jag var den som alla kom till när de behövde hjälp och folk har alltid trott att jag varit äldre än jag var (Så är det fortfarande, Hej krogen!).
Men ändå, jag var ju inte sådär typiskt tjejig, aldrig kunnat ha fina sandaletter, aldrig kunnat spela hjälplös och bli omhändertagen. Jag har liksom varit den som tog hand om dem. Känt mig som en mamma. Och det har ju inte varit kalaskul hela tiden.
Sen skulle man ju vara populär också, annars fick man inte vara med. Då fick man gå ensam i korridorerna, sitta ensam i matsalen och inte fnissa sådär överdrivet högt som man gör i en grupp. Och skulle man platsa i de populära grupperna då skulle man vara attraktiv, så att man fick uppmärksamhet av killarna. Och jag var väl inte direkt vad man skulle kalla attraktiv xD  jag var mer är sån som killarna frågade vilka läxor man hade och sån man skämta med. Typ. För jag var ju lite konstig, tänkte lite annorlunda, hade lite andra prioriteringar. Men jag lyckades väl passa in på något vis, för jag hade ju jättefina vänner i klassen! Och jag hade ju tur som upptäckte att Anna var lite konstig hon me ^^ Så jag fick utlopp av lite av mina impulser. Och Jenny och Tove o alla, vi hade verkligen kul! Men ändå, låt oss erkänna, jag var ju faktiskt inte riktigt sån. Passa inte riiiktigt in. På alla jädra discon när man bara satt, när man inte hade lika "moderiktiga" kläder som alla andra, när man hängde med och pratade med dom "populära" och kände att "tja! Ne, de killarna har jag aldrig träffat, ne den festen var jag inte med på, ne jag är... inte... så... populär... hej förlåt att  jag finns och förstör er perfekta grupp". Typ. Med viss överdrivelse. Och visst det kändes inte jättebra jämt, men det gick bra ändå.

Nu däremot, har jag lärt mig, att man faktiskt inte behöver bry sig om vad alla tycker. Egentligen, tänk efter, om man hela tiden håller tillbaka för att inte göra bort sig, då tror ju folk att man är något man inte är och har därefter förväntningar på hur man ska vara. Tänk att hela tiden då behöva leva upp till de? Att känna den pressen? Det är helt enkelt inte värt det. Har jag upptäckt. Så jag har bestämt mig för att inte bry mig så mycket. För det blir bara jobbigt. Jag vet att jag är nedrans klantig och på något vis alltid lyckas klanta till det för mig själv, typ tappa ut hela plånbok + innehåll på golvet i donken, eller tejpa in lärare på toaletter i skolan eller säga dumma saker vid helt fel tillfälle. Men vad ska jag göra åt det då? Jag kan ju inte direkt träna på att vara mindre klantig (Eller kan man de?) Så därför har jag lärt mig att leva med det. För det är sån jag är, och jag trivs med den jag är. Så det så.

Efter att ha läst det här tjaaa 75 mil? Långa inlägget (Om nu någon gör det) Så ställs nog säkert frågor som: Men varför tittar du dig i spegeln dåååå? (Läses med överdriven östgötsk dialekt) Eller nåt liknande. Men den jag ser i spegeln är ju ändå jag, det är mina kläder som jag har valt och det är mitt rosett- hårspänne som jag säkerligen har satt i håret. Och jag går och tittar mig i spegeln för att se ut så som jag vill. För man gör väl det bästa av det man har? När jag ändå har chansen så kan jag väl få kolla att jag inte har en liten antenn av hår högst upp på huvet? Skillnaden är, att om jag nu skulle gå in i matsalen med en antenn på huvet så skulle jag inte skämmas ihjäl för det. Om nu detta låter logiskt..? Till mitt försvar så kan jag faktiskt också säga att jag även går till skolan utan smink i håriga mjukisbyxor ibland, så även fast jag bryr mig om mitt utseende, så är det inte prio 1 för mig hela tiden. Aja, nej, nu börjar detta bli för rörigt och seröst. Jobbigt.

Detta är ingen slags pik mot någon utan detta är om mig, baaaaaaaaaaaaaaaaaaaara om mig tjalallalala. Och inte är det heller någon slags uppmaning eller uppläxning för jag är ju knappast perfekt eller oskyldig. Det är inte så jag menar. Jag vet bara vad som är bäst för mig och jag har kommit fram till att det är med den här inställningen jag mår bäst. Sen är det ju inte så för alla.
 Men det här är min blogg och den handlar om mig och jag får skriva ned precis vad som rör sig i mitt huvud även om det innebär 1025 ord xD Åh, herregud. Jaja.

(Har någon klarat sig ner hit och läst igenom röran så kan ni väl lägga en kommentar, bara för skojs skull (a) xD )