-

Hej vänner.
Nu ska jag tänka högt igen.
Nu kan ni inte säga att jag inte varnade er.

Nu är det såhär. Alla mår dåligt ibland. Ja, till och med Isac. Och alla har väl rätt att vara lite ledsen?

För någon dag sen såg jag på nyheterna då det var ett inslag om en tjej som hade skärt sig i 6 år. Hennes armar var helt förstörda och äckliga och hon hade också klippt sig i huden och svalt glasbitar. Hon sa att det kändes skönt att se blodet komma ur sin egen kropp, att hon kände att hon levde, att hon fanns då. Men sen sa hon att hon hade två val, antingen att leva på vårdhem eller i friheten, och hon valde friheten. Inslaget slutade med; - "Amanda valde livet".

När jag såg det vart jag nästan arg. Nej, jag vart arg. Jag har ingen aning om vad hon har gått igenom, men är hon inte bara jävligt självisk när hon efter att gått igenom något säkert jäkligt jobbigt bara skada sig själv ännu mer, och få sig själv att må ännu sämre? Då gör hon ju bara samma mot sig själv som den som gjorde henne illa gjorde. Är det inte själviskt att göra illa sig själv mer istället för att hitta någon som kan hjälpa en?

I alla fall, Då har jag börjat tänka, vad får man vara ledsen för egentligen? Får jag som har haft en jättebra uppväxt och som har det lätt för mig i skolan, en jättebra pojkvän och kanonvänner vara ledsen och vilja prata ut med någon, när det finns någon har haft ett rent helvete under sin uppväxt, inga föräldrar som bryr sig eller har gått igenom andra hemska saker? Borde inte jag vara lycklig för det bra jag har, när andra har det mycket värre?

Men alla är vi olika. Vi har olika bakgrunder, olika principer och helt olika uppfattningar. Och alla har vi olika fördelar, nackdelar och hinder. Så därför är våra hinder olika stora, olika jobbiga att ta sig över, men man måste ju ändå ta sig över dom. Eller hur? Man kan inte bara låtsas att det inte är där bara för att man inte har rätt att vara ledsen. Förnekelse leder ingenstans. Så då har jag väl rätt att vilja prata när jag är ledsen, fastän den jag klagar till kanske har det mycket värre? Eller är jag bara egoistisk då, som tjejen med 10 000 ärr? Nej, det tar jag tillbaka, det är inte ens samma sak.

Men kan vi inte säga så, att alla får vara ledsna, för ingen kan helt sätta sig in i någon annans situation. Hur fjantigt eller larvigt det kan tyckas vara i jämförelse med någon annans sits, så kan man inte veta hur det känns för den personen. För fastän att ens hinder inte tycks vara någonting för en annan som har gått igenom något mkt värre, så betyder inte det att man inte kan vara lika ledsen för det. För att vi är vana vid olika saker. Och som jag alltid har sagt, man kan inte rå för vad man känner.

Så därför hjälper vi varandra, helt enkelt. För att alla får vara ledsna. Har jag bestämt.

Om man däremot inte vill bli hjälpt eller vill bli glad igen, då kan man lika gärna cutta av aortan direkt och göra slut på eländet. Så det så!