-

Klockan är 00.03 och jag är äntligen ensam! Har haft först härliga tjerna här och då var det superskoj, men när det kommer människor man inte känner tills ens lägenhet som visar noll respekt, då är det inte lika roligt längre. Visst, man behöver inte vara någon Hitler, det är något jag absolut inte vill vara. Men jag bor här. Jag har ansvar för den här lägenheten. Och den står mig dyrast. Så när människor kommer hit och inte stänger grindar, spiller ut vatten över hela golvet, tar mat utan att fråga och stökar till, då är det väl klart att man inte blir så glad? För det är ju trots allt jag som måste köpa mer mat för mina pengar, och det är jag som får torka och städa. Och när man går på katten, där går fan gränsen. Nu tycker väl de flesta: Men gud vad hon tjatar, som värsta morsan ju. Men ni förstår inte. Inte förrens ni har en egen lägenhet kommer ni förstå. Inte förrens ni inte äntligen lyckats få någonstans att bo, där ni kan bli utslängda ifrån kommer ni att förstå. Inte förrens ni kommer att få köpa allt mat, laga all mat, tvätta, diska och städa allt själva kommer ni förstå.

Alkohol är ingen ursäkt. Det spelar ingen roll hur mycket man druckit, man ska ändå inte förstöra när man är hemma hos någon annan. Det spelar inte roll hos vem, så gör man bara inte. Men tydligen så har inte det gått upp för alla än, och det tyder på ren omogenhet. Blä på er. Barnungar.


Så. Nu fik jag ur mig lite aggretion. Nu ska jag äntligen äta lite toast och titta på film, och mysa med Kajsa såklart. Kan säga såhär att det dröjer innan det kommer hem främmande folk till Söderleden 17 igen...

Som en sista grej jag vill säga innan jag går och gör mina mackor är att man måste ta ansvar. Vi är inga småbarn längre. Livet är hårt, och man kan inte alltid bara göra det man tycker är kul. Tyvärr. Ibland måste man göra saker fastän man inte orkar. Man måste tänka längre än: jag är trött idag så nu skiter jag bara i allt. Det funkar inte så.


Tänk på det.