P.S I love you
Tjena. Isac kunde inte komma hem idag i alla fall, så han kommer imorgon istället. Detta kan nog vara en anledning till mitt niagrafall av tårar som jag just lyckats få ett stopp på. (Japp jag är en mes) Jag tittade nämligen precis färdigt på P.S I love you. (För er som inte sett den handlar den om en tjej vars man dör och hittan och dittan) Och jag kunde inte hejda mig från att tänka ifall Isac skulle dö, hur det skulle vara. Därav störtfloden av tårar. Uffa. Jag skulle krascha om det hände mig. Om Isac skulle försvinna. Jag har ibland tänkt tanken hur livet skulle se ut utan honom, men varje gång blir jag hysteriskt ledsen för att jag skulle sakna honom så mycket. Tanken på att inte bli kramad av honom, att inte kunna ligga i sängen i hans famn och känna hans kyssar i nacken, sådär som jag älskar, att inte få skratta sådär hysteriskt som jag gör när han brottar ned mig och kittlar mig i sidan, att inte kunna krypa in under hans täcke och värma mina fötter mellan hans, att inte få känna sig älskad varje dag, för att bara vara jag...
Det har gått 3 och ett halvt år. Vi har haft varandra i snart 4 år. Jag har haft dig i snart 4 år. Det är helt otroligt. När vi blev ihop var jag 13 år, herregud, jag var ju bara ett barn! Vad visste jag om kärlek? Du var min första kärlek, och den enda än så länge. Men det har kommit med tiden, vi har mognat båda två, vuxit upp, och med oss vår kärlek. Så nu tror jag att jag kan säga att jag vet vad kärlek är.
Och hur än vår framtid ser ut, om vi förblir tillsammans eller går åt varsitt håll, så kommer jag alltid att älska dig. För utan dig skulle jag inte varit den jag är idag. Utan dig skulle jag fortfarande vara arg en hel dag för någon småsak, och utan dig skulle jag inte lärt mig åka wakeboard, skidor och i alla fall försökt lära mig åka snowboard, utan dig skulle jag fortfarande aldrig våga göra saker, utan dig skulle jag fortfarande bara bry mig om vad andra tycker, jag skulle aldrig tittat frivillit på Simpsons, jag skulle aldrig gillat gamla saker, jag skulle aldrig våga lita på mig själv och jag skulle aldrig skrivit allt det här...
Att försöka skriva känslor med ord är svårt, omöjligt rättare sagt. Så det enda som finns kvar att säga är väl att
Jag älskar dig
Det har gått 3 och ett halvt år. Vi har haft varandra i snart 4 år. Jag har haft dig i snart 4 år. Det är helt otroligt. När vi blev ihop var jag 13 år, herregud, jag var ju bara ett barn! Vad visste jag om kärlek? Du var min första kärlek, och den enda än så länge. Men det har kommit med tiden, vi har mognat båda två, vuxit upp, och med oss vår kärlek. Så nu tror jag att jag kan säga att jag vet vad kärlek är.
Och hur än vår framtid ser ut, om vi förblir tillsammans eller går åt varsitt håll, så kommer jag alltid att älska dig. För utan dig skulle jag inte varit den jag är idag. Utan dig skulle jag fortfarande vara arg en hel dag för någon småsak, och utan dig skulle jag inte lärt mig åka wakeboard, skidor och i alla fall försökt lära mig åka snowboard, utan dig skulle jag fortfarande aldrig våga göra saker, utan dig skulle jag fortfarande bara bry mig om vad andra tycker, jag skulle aldrig tittat frivillit på Simpsons, jag skulle aldrig gillat gamla saker, jag skulle aldrig våga lita på mig själv och jag skulle aldrig skrivit allt det här...
Att försöka skriva känslor med ord är svårt, omöjligt rättare sagt. Så det enda som finns kvar att säga är väl att
Jag älskar dig
Kommentarer
Trackback
