-

Andra kvällen i rad som Isac åkte till Rimforsa. Känns ensamt... Visst, det är inte så att jag måste vara med honom absolut hela tiden, nej, absolut inte! Men när han bara kommer hem och lämnar bilen och sen sticker, och inte kommer hem förens nästa dag, och sedan gör detta några dagar i veckan, så känns det ju inte jättekul.

 Speciellt inte heller då det blir jag som måste diska, tvätta osv. Saker som faktiskt måste göras när man har en lägenhet! Börjar störa mig lite på att det liksom är självklart att jag ska ta hand om allt, och att det mer är en tjänst eller ett undantag när han "faktiskt diskade i torsdags". Och det här med att städa vet jag att han hatar, så det kan jag väl ta hand om, eftersom hans argument är att "han inte tycker det behöver städas". Men tvätten då? Det är ju hans kläder också? Och mina kläder då? Och köpa toapapper, torka av bordet, bädda sängen, slänga kläder i tvättkorgen...

Hm, sånt här kanske man inte ska skriva i bloggen. Kanske inte så shcysst, men å andra sidan, som jag nämnt i nåt annat inlägg, så måste man ju faktiskt stå för det man gör... och inte gör...


Blä. Nu känner jag mig som en kvinna mitt i 30-års krisen som bara klagar på att jag måste sköta allt husåll. Detta är ju typ nr.1 bråkstartare någonsin. Och aldrig kommer man nånvart heller...



Är det någon som har något bra råd om hur jag ska ta mig till? Klaga lite mer? hota? bara skita i allt? Nä, inget av dessa kommer nog funka... Absolut inte skita i allt för det klarar jag inte av, lite pedantisk som jag är... Hota är ju bara löjligt, jag är ju ingen morsa, och jag hatar verkligen att klaga....



Pust.


Om du av någon underlig anledningen läser det här och tycker att jag är löjlig som skriver det på en blogg och inte pratar med dig, så kan jag säga såhär: Jag har försökt. Flera gånger till och med. Sorry.