-

För er som inte brukar orka läsa mina inre otroligt djupa och jobbiga tankar borde sluta redan här, haha!


Men det är så att idag slog det mig en grej. Ni vet att man gärna delar in människor i grupper? När man var liten så var man antingen en fanta eller en cola-människa, vanilj eller choklad, pizza eller tacos. Ja, ni hajar? Själv har jag alltid varit den som gillar båda parterna. Jag gillar både cola och fanta, både vanilj och choklad. Samma sak gäller toast, Ena brorsan Jocke ville bara ha skinka på sina, och andra brorsan Danne ville bara ha ost och jag ville både ha skinka och ost. Förstår ni nu vad jag menar, när jag målat upp så tydliga exempel för er? Haha!

Jo, jag är ju liksom väldigt delad, är väl det jag vill komma fram till. Och då menar jag inte mina smaklökar utan som person. Dels så är jag den duktiga flickan som aldrig vill komma för sent, alltid gör mina läxor och sköter mig, men dels är jag också den som festar, sjukanmäler mig för att jag är trött och som går på krogen fast jag inte fyllt 18.

Ett exempel som visar väldigt bra hur jag fungerar är rökning. Jag tycker inte att man ska röka. Nu för tiden får vi så mycket information som unga så det är bara korkat att börja med något som man vet är så farligt, sen att det luktar äckligt och är dyrt känns ju även de som ganska stora nackdelar. Men ändå så feströker jag. Hur mycket dubbelmoral är inte det? (Okej, för att försvara mig lite så är jag inte beroende då jag kan hålla uppe en månad utan att ens vara sugen, utan det är i princip bara när jag festar) Jag vet inte varför jag gör det, men på något sätt så känns det som att de hör till.  Sedan är det väl en social grej, och det kan ju även hända på dagtid. Men ändå varje morgon efter så får jag dåligt samvete. Så där har ni mig i ett nötskal. Jag tycker det är fel men gör det ändå. Men jag har lovat mig själv att dra ner ännu mer på det...

Detta är i vilket fall ett evigt dilemma för mig. Det kan ibland vara väldigt svårt att hålla en bra balans mellan good girl vs. bad girl, eller vad man nu ska kalla det! (Okej, hur fjantigt lät inte det där? xD)
Aja, jag har ju mina moraler och principer om vad jag tycker är rätt och fel, och dessa vill jag ju såklart leva efter, men jag vill samtidigt inte vara tråkig och leva ett kontrollerat liv.

Sedan har vi ju dessa eviga stämplar som alltid förstör. Ibland är jag pluggis och ibland är jag "Enköpings-Äckel". Är det helt omöjligt att man kan få vara där någonstans emellan? Jag tycker att livet är alldeles för kort för att oroa sig för vad mina föräldrar tycker om att jag dricker, men jag tycker inte heller att det är okej att skita i skolan för att man inte orkar. Måste vi än idag dela in människor i grupper och fack bara efter någon enstaka egenskap?

Jag tror även att en stor del av detta ligger i att jag bryr mig väldigt mycket om vad folk tycker om mig. Inte om hur jag ser ut eller så, utan att jag vill att folk ska gilla mig. Därför kan det vara väldigt påfrestande att vara sig själv när man är med olika människor, för att man vet hur olika dessa människor är, och vad dom tycker om saker och ting. Att trots det stå för att man röker eller för att man inte vill skolka kan vara svårt. Tro mig. Men jag försöker. Jag vill våga stå för allt jag tycker och gör fastän att jag vet att personen i fråga kanske kommer tycka sämre om mig för det.


Så. Det var väl det jag ville säga idag. Hoppas att budskapet gick fram.