-

Pust. Så känner jag mig nu. Har varit nere i 3 dagar nu utan att veta varför. Och har man ingen anledning ska man väl vara glad, inte dra ner sig själv i skiten. Men ja du, inte vet jag, men jag orkar inte riktigt. Nej, inte vet jag.

Annars så är det ganska många jag saknar just nu. Min familj, mamma och pappa så oerhört mycket. Ibland förstår jag inte vad jag tänkte med när jag flyttade...och Jenny, min älskade Jenny. Tänk om man kunde ha dig här nu. Och Anna, varför kan ni  inte bara komma hit och se till att jag blir så där jätteglad igen?
Om det bara vore möjligt...

Tro det eller ej men jag saknar min pojkvän också. Som jag aldrig får chans att träffa ordentligt nu för tiden. Fastän att vi bor i samma lägenhet. Oftast är han inte där, eller så är det massa andra där också. Lite tråkigt tycker jag. Eller så kanske det är jag som är tråkig? Skitsamma.

Blä vad jag klagar.

Men man kan ju inte vara glad hela tiden.

En bra sak i all denna sörja är att jag har tränat två dagar i rad, och har träningsvärk överallt. Det är bra. Var ute och promenerade med Nellie igår med. Nu i helgen får jag väl vila upp mig lite innnan det är dags igen, för idag ska vi åka ut till Skogen. Ska bli kul o träffa Svärisarna igen som jag inte gjort på ett tag.


Finns väl inget mer att tillägga tror jag.
Förlåt mig, jag ska lägga av med den här löjliga låtsas deprissionen. Promise.